MaMaMade´s liv och leverne

Det har varit mycket skit i helgen. Lönehelg. Fylla. PCP. Jo, en till mig närstående har suttit en halv natt med en skogstokig person, enligt honom själv påtänd av PCP...Angels Dust...fencyklidin. Egentligen ett narkosmedel inom veterinärmedicinen men då det är hallucinogent...ja, ni fattar...självklart är det idioter som måste peta i sig skiten bara för att få sig en kick.

Läs mer om den drogen här: http://en.wikipedia.org/wiki/Phencyclidine

Som förälder känner man sig jäkligt maktlös när man tänker på all skit som finns där ute. Där ute där mina barn ska leva sitt liv själva om några år. Även om jag har sådan tur att mina ungar inte börjar stoppa i sig något elände så kan de ju råka ut för någon som gjort det. Någon som får knäppen och slår ihjäl dem eller kör sin bil rakt upp på trottoaren där de står. Varför börjar man stoppa i sig något som man vet är så farligt för en?

Hur bekämpar man något sådant? Den klassiska bilden som dyker upp i hjärncellen när man tänker på ordet missbruk är ju dålig hemmiljö (missbrukande föräldrar/misshandel), psykisk påfrestning (dåligt självförtroende/mobbing/arbetslöshet)...om jag säger langare kanske du ser en kille från socialgrupp tre med trassliga hemförhållanden och en bristande skolgång. I verkliga livet kan det många gånger vara en tjej från socialgrupp ett med rika föräldrar och en högskoleutbildning i bagaget. Samma gäller för den som missbrukar, drogerna känner ingen klasskillnad, den slår lika hårt hos fattig som rik, outbildad som studerad. Det finns inga mallar. Vem kan vi lita på egentligen?

Det var en gång en pojke. Han var framåt, en utåtriktad och social kille. En glad kille som alltid hälsade och frågade hur man mådde och hur det stod till med familjen. En snäll kille med alla förutsättningar...kanske bara för snäll. Riktigt hur det gick till vet jag inte. När vet jag, det började när han flyttade till stan. Trots flera års kämpade med hjälp av sin familj kunde han inte ta sig ur skiten. Vi träffade honom på stan emellanåt. Han var alltid lika glad och nyfiken på hur vi hade det. Likaså mycket öppen med sina drogproblem.  Nu finns han inte mer.

Idag går mina tankar till Patric, hans familj och sanna vänner. Likaså alla andra som på något sätt själva eller genom närstående är drabbade av missbruksproblem. Vad sägs om att vi alla lovar varandra att hålla ögon och öron öppna. Inte bara för våra egna barns skull utan för alla barns skull. Vi inför lite afrikanskt familjetänkande; alla barn är allas barn. Var inte rädda för att säga till, skvallra, bråka. De är ju vår framtid.