C´est la vie!
Is that all there is? sjöng Peggy Lee, född Norma Dolores Engstrom (http://sv.wikipedia.org/wiki/Peggy_Lee ) och ibland undrar jag samma sak. Var tar tiden vägen och var det egentligen mening att livet skulle arta sig så här? Hur hade det sett ut om jag läst på högskolan istället för att börja jobba direkt efter gymnasiet? Hur hade vi haft det om vi stannat kvar där nere i södern, i Fjollträsk, i Tokholm o allt vad vi Norrlänningar lite nedlåtande kallar Hufvudstaden? Eller om jag och Guben inte slagit våra påsar ihop...skulle jag ha varit ensamstående, sambo eller gift med någon annan eller hur skulle livet ha sett ut? Kanske livet hade varit en lång räcka av partaj? Fast det mår man ju inte så bra av dagen efter...för att inte tala om hur man börjar se ut inuti efter ett tag!
Ibland förbannar jag min emellanåt grubblande läggning som förmodligen kommer av min medfödda nyfikenhet. Jag kan inte direkt säga att det är grubblande i negativ mening utan mer en bottenlös nyfikenhet som stjäl en massa tid. FF...Före Familjen...hade man möjlighet att försjunka i timslånga tankekedjor om allt och inget och vad befriande det var! För till syvende och sist kom man alltid fram till att man hade det bäst som man hade det! Nuförtiden hinner man bara till "Vart tog mitt liv vägen? Jag önskar..." sedan orkar man inte bena ut problemet längre. Det är alltid någon som ropar om natten...och dagen med...morgnar och kvällar dessutom.
Jag har alltid haft ett behov av ensamhet och tystnad, även som lite. Jag kunde lätt vakna vid 5 eller 6-tiden på morgonen men låg kvar o läste på mitt rum tills jag hörde att pappa gick ut genom ytterdörren för att cykla till jobbet. Bara för att slippa prata på morgonen. Inte för att jag var trött utan för att jag ville behålla nattens lugn och tystnad, börja dagen för mig själv. Vara en ensamvarg är inte det lättaste i en familj bestående av 2 vuxna, 3 barn, 2 hundar samt 2 katter. Det är alltid någon som propsar på uppmärksamhet, är det inte mat så är det blöjbyte eller bara uppmärksamhet, kel och smek eller så bråkar några med varandra.
Jag har på senaste tiden börjat fundera på att försöka få mig ett jobb några dagar i veckan. Vet bara inte vad jag ska göra...vem vill ha en medelålders dam (!?) i sina bästa år som kan ganska mycket utan att egentligen kunna något? Ett tag tänkte jag kontakta FN...har ju ganska lång erfarenhet av medling nu och de kanske behöver någon i Palestina eller så kanske Irak är stället för mig! Det kan då inte vara svårare än de dagar då töserna är som värst i luven på varandra! Det är inte lätt med två så olika tjejer så nära i ålder, antingen *ääälllskar* de varandra eller så hatar de varandra intensivt. Det finns liksom inga mellanlägen.
Jag fick en gång en uppställning i min mailbox om hur det skulle ha sett ut om vi levde baklänges, om vi börjat med döden och sedan gått bakåt fram till födelsen och vidare; "och så slutar det med en hejdundrande orgasm"...det vore någonting det! Jag vet iaf att jag många gånger önskat att jag hade haft de erfarenheter jag har nu när jag var ung. Hade behövt den något större självsäkerhetern och skinnet på näsan som jag fått genom åren. Därmed inte sagt att jag är speciellt framåt nuförtiden men jag har helt klart blivit bättre på att ta för mig jämfört med i min ungdom.
Då hade jag nog studerat vidare inom textil, kanske gått konstfack, designat...jag gillade att rita mönster förut. Satt jämt och kluddade på papper och det bästa med stickningar var att hitta på mönster. Själva stickningen var mest jobbig! Numer har jag noll fantasi och kan inte ens dra ett krokigt streck på papperet! Eller så hade jag blivit arkeolog...forskat om kvinnan roll på Papua Nya Guinea eller något sådant. Nu skulle jag vara tacksam över ett par dagar någon annanstans bara. Något tyst och rent utan tunga lyft (mitt förflutna är inom vården, trevligt med alla människor men fy så less jag är!), knappa lite på en dator, svara i telefon...koka kaffe... Nåja, jag har väl några liv kvar att utforska!
Ibland förbannar jag min emellanåt grubblande läggning som förmodligen kommer av min medfödda nyfikenhet. Jag kan inte direkt säga att det är grubblande i negativ mening utan mer en bottenlös nyfikenhet som stjäl en massa tid. FF...Före Familjen...hade man möjlighet att försjunka i timslånga tankekedjor om allt och inget och vad befriande det var! För till syvende och sist kom man alltid fram till att man hade det bäst som man hade det! Nuförtiden hinner man bara till "Vart tog mitt liv vägen? Jag önskar..." sedan orkar man inte bena ut problemet längre. Det är alltid någon som ropar om natten...och dagen med...morgnar och kvällar dessutom.
Jag har alltid haft ett behov av ensamhet och tystnad, även som lite. Jag kunde lätt vakna vid 5 eller 6-tiden på morgonen men låg kvar o läste på mitt rum tills jag hörde att pappa gick ut genom ytterdörren för att cykla till jobbet. Bara för att slippa prata på morgonen. Inte för att jag var trött utan för att jag ville behålla nattens lugn och tystnad, börja dagen för mig själv. Vara en ensamvarg är inte det lättaste i en familj bestående av 2 vuxna, 3 barn, 2 hundar samt 2 katter. Det är alltid någon som propsar på uppmärksamhet, är det inte mat så är det blöjbyte eller bara uppmärksamhet, kel och smek eller så bråkar några med varandra.
Jag har på senaste tiden börjat fundera på att försöka få mig ett jobb några dagar i veckan. Vet bara inte vad jag ska göra...vem vill ha en medelålders dam (!?) i sina bästa år som kan ganska mycket utan att egentligen kunna något? Ett tag tänkte jag kontakta FN...har ju ganska lång erfarenhet av medling nu och de kanske behöver någon i Palestina eller så kanske Irak är stället för mig! Det kan då inte vara svårare än de dagar då töserna är som värst i luven på varandra! Det är inte lätt med två så olika tjejer så nära i ålder, antingen *ääälllskar* de varandra eller så hatar de varandra intensivt. Det finns liksom inga mellanlägen.
Jag fick en gång en uppställning i min mailbox om hur det skulle ha sett ut om vi levde baklänges, om vi börjat med döden och sedan gått bakåt fram till födelsen och vidare; "och så slutar det med en hejdundrande orgasm"...det vore någonting det! Jag vet iaf att jag många gånger önskat att jag hade haft de erfarenheter jag har nu när jag var ung. Hade behövt den något större självsäkerhetern och skinnet på näsan som jag fått genom åren. Därmed inte sagt att jag är speciellt framåt nuförtiden men jag har helt klart blivit bättre på att ta för mig jämfört med i min ungdom.
Då hade jag nog studerat vidare inom textil, kanske gått konstfack, designat...jag gillade att rita mönster förut. Satt jämt och kluddade på papper och det bästa med stickningar var att hitta på mönster. Själva stickningen var mest jobbig! Numer har jag noll fantasi och kan inte ens dra ett krokigt streck på papperet! Eller så hade jag blivit arkeolog...forskat om kvinnan roll på Papua Nya Guinea eller något sådant. Nu skulle jag vara tacksam över ett par dagar någon annanstans bara. Något tyst och rent utan tunga lyft (mitt förflutna är inom vården, trevligt med alla människor men fy så less jag är!), knappa lite på en dator, svara i telefon...koka kaffe... Nåja, jag har väl några liv kvar att utforska!
Kommentarer
Trackback
